Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Möte med Gud

Syrsorna spelar för mig, det är konsert med en i publiken. Det är en vacker inramning på en dag som varit både prövande och under stundom glädjefylld. Syrsornas musik, en stilla bris, fortfarande ljust ute vid halv elva. Tänder en cigarett där jag står. Har precis kommit hem från tältmöte i Sommen. Jag fick uppleva en väldigt stark gudsnärvaro. Stefan, predikanten, visste på förhand att jag ville ha förbön, eller ville och ville, jag var osäker och rädd. Men jag tvekade inte att resa på mig när han manade mig till det. Han frågade vad vi skulle be för, mitt svar ungefär -Jag är fördömd och kommer aldrig att lyckas. Stefan var snabb med att fråga vem som talar så. Jag svarade att det är Satan. Han bad så för mitt liv och tryckte mig kraftigt i bröstet flera gånger. Jag kände hur allt elände rann av mig där jag stod och accepterade Jesu kärlek in i mitt hjärta. Det var en fantastisk känsla, benen darrade, det var än mäktigare än när jag träffade den indiske predikanten i Ralingsås. Handen på hjärtat, psykiatrin har inte kunnat göra jättemycket för mig. Men en handling i förbön gav så mycket, jag vet inte hur jag skall beskriva det, som sagt, det kändes som att all skit bara rann av mig. Vilket elände som än väntar eller inte väntar i framtiden så önskar jag kunna återvända till denna helgade stund. Jag vänder mig till Gud med en vädjan, att ingripa i mitt liv och ge mig en inriktning, ge mig mål och syfte, ge mig lite av ungdomens glädje åter, att mellan varven få känna ro och frid i mitt bröst, att hela min själ och resa upp min person ur askan. Jag kan inte med ärlig och uppriktig röst säga att jag vet att Gud och Jesus kan göra dessa saker för mig men jag vill tro och Stefans in-gripande i mitt liv vittnar starkt om krafterna som är i rörelse.

Jag sätter mig omskakad och glad i bänkraden igen, ganska snart vänder de negativa tankarna åter.
Om Gud talade genom Stefan, då är det Satan som matar mig med hatiska budskap. Jag vill kunna proklamera: Detta är falskt! Det är inga nyheter, jag är gammal, usel, sämre än andra, hopplös, chanslös, utan hopp, defekt, idiot m.m. Det är mer än en mobbare som talar, det är en förtryckare.
En hatisk röst som vuxit sig stark genom åren, likt en bicepmuskel som tränats stark under år av hård träning så har undergångsbudskapen vuxit sig kraftigare och kraftigare. Jag räknar inte med att bli fri från detta förtryck i ett svep, nej, men jag önskar mig förtröstan på att det blir bättre på sikt.
Mörka moln tornar upp sig för min inre syn, morgondagen drar närmare, kvällens relativa trygghet är på upphällningen. Jag är skärrad över tanken på att behöva vakna upp ännu en morgon i skräck som så många gånger förut. Jag vill inte, vill inte, vill inte. Oket som jag bär är för tungt, jag behöver hjälp.
Jag har sagt det förut, jag är i behov av hjälp. Mamma var mycket för förbön, hon deltog ofta i det. Nu för jag arvet vidare på något vis. Jag slår upp hennes Bibel prydd med tre hjärtan. Hon har lämnat efter sig några markeringar, en text bär mitt namn i marginalen, Kristoffer. Texten lyder:

Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter.
Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick,
men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren.
Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden.
Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig.
Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.

Jag brukar främst sakna pappa, oftare än jag saknar mamma det skall jag erkänna. Mammas tid på jorden var särskilt svår, det torde ha varit en lättnad för henne att få gå vidare. Men ah, jag ska vara brutalt ärlig nu, jag saknar mamma, jag skulle kunna gråta blod. Jag försummade min relation till mina föräldrar, jag förslösade min ungdoms dagar bakom en skärm. Priset att betala är högt, så högt. Tänk om jag hade fått chansen att prata med min mor om detta bibelställe och varför hon valt att ge det mitt namn. Vad såg hon i mig? Kanske lidandets frö, hon kanske hade klarsynen jag själv saknade. Så många minnesvärda ögonblick vi aldrig kom att dela. Och det var mitt fel, ignorant som jag var. Hade ingen som guidade mig så jag sökte mig till ateismen via Youtube, det kändes helt rätt. Men vad har det gett mig egentligen? Inte ett smack. Jag hedrade inte min fader och moder som det står på stentavlan. Förlåt mig mamma och pappa, där ni nu är, förlåt att jag inte satte pris på er, förlåt min ringaktning, min arrogans. Ni lämnade mig inte därhän för det, ni var trofasta. Här sitter jag och lyssnar på motorcyklars morrande i kvällningen, en bruten man, inte ens en man, en pojke. Tårarna har väntat på att marschera ut hela dagen känns det som, nu kommer de och det svider i ögonen.

Från det att vi lämnade tältet till dess att vi kom hem till Eksjö så har situationen gradvis försämrats, den starka muskeln vinner över den darrande, nyfödda länken till Gud. Motorcyklarna fortsätter att larma och mullra. Nu är det nästan nattmörker. Mamma våndades och plågades i stor grad in i det sista. Eller så är det mina förvridna perceptioner som tolkar det så. Hon kanske inte hade det så illa ställt, hon hade alltid pappa, kyrkan, Jesus, Gud. Outtröttlig i bön bad hon för sina barns liv. Jag ville inte höra på den gången, vredgades över att hon uttalade orden högt, mot min vilja. Jag kunde inte identifiera det som en kärlekshandling då eftersom jag själv var kärlekslös, mitt hjärta förmörkat.
Åter igen så är det skrivandet, i solitud, som vederkvicker mig, skänker mig relativt lugn. Men det är lite av en quick fix, om några timmar, när jag vaknar, då är jag fast i mitt fängelse och kan inte se världen bortom bojorna, bortom fångenskapen. Jag vill inte göra mig själv till martyr, jämföra mig med Johannes, nej, alls inte, men som den lilla människa jag är så vill jag kunna gråta och klaga, ropa till Herren.

Något som plågade mig särskilt mycket under besöket i Sommen var en ung kille som var en av musikanterna på scen. Inte fyllda 20, duktig på att spela och sjunga, en ung kvinna vid sin sida. Han skötte även ljudet och det såg så oansträngt ut när han mixtrade med ipaden och förstärkaren.
Jämförandets helvete ställt på sin spets. Innan jag mottog förbön gör detta väldigt ont i mig. Så många förlorade år. Mitt uppdrag är att resa mig, trots att hela min ungdom i stora drag varit
bortkastad. Göra det utan mamma och pappa. Det är en jätteutmaning och ofta misströstar jag, misströstar djupt och fullt. Tror att det är kört, att mitt fall är ett ”help for the helpless”, ”a contradiction in terms”.
Ingen är för smutsig för att komma inför Gud förkunnar Stakset. Vem är jag att sätta mig över alla andra och påstå att jo visst här har ni ett offer som aldrig kommer vakna, aldrig kommer stå upp-rätt?
Är det bitterhet? Ängslan? Lite av varje, jag tycker det osar högmod också. Jag vet bättre än alla i min omgivning som uppmuntrar mig, vet bättre än Jesus och Gud. Det gör jag såklart inte. Ateismens förkämpar har sina poänger men jag lärde mig att vara kaxig och förmer. Jag är inte ödmjuk, inte på riktigt. Det blir publikation först vid midnatt men jag fick det gjort, ett inlägg om dagen i 100 dagar så har jag åtminstone en bok.




Prosa av Himlarymder VIP
Läst 74 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-07-10 00:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Himlarymder
Himlarymder VIP