Då när mitt överjag  
hade svämmat över 
i en sorts skamlöst  
tragisk hegemoni 
bilder ur mitt minne 
framkallade min ångest 
där i en egenhändigt  
skapad dystopi 

jag hade tappat  
allt som hoppet skapat 
ja alla min ork  
och kraften den var slut 
jag gick i ett dimmigt  
töcken mitt i livet 
och jag hade så otroligt  
svårt att hitta ut 

så i min udda strävan  
upp bland molnen 
hade jag i stället  
sjunkit allt längre ner 
dit där ingen länge  
hör dig om du skriker 
och absolut ingen hör  
de böner som du ber 

den vackra drömmen  
som jag drömde 
om en väg bort  
från beroendets fördärv 
men så började ändå  
de rätta svaren sjunka in 
och jag kunde till slut  
förlikas med mig själv 

Copyright © AndLou