jag sitter i fotöljen i det gemensama utrymet 

på avd 34 i upplands väsby sjukhus och tittar

ut igenom fönstren på träden långt där borta 

och tänker på allt som har varit och allt jag har 

förlorat och vad jag har gått igenom efter vägen 

det är ett under att jag fortfarande lever men det 

är väl tack vare den långa inlåsningen som har

skonat mitt liv för att inte tala vad som har hänt 

här inne på karsuddens sjukhus slagsmål och alla 

droger i olika former jag har blivit 52 år nu jag var 

29 år när jag åkte in på det här straffet men tack vare 

att jag har left som jag har gjort har jag blivit kvar längre

jag har mej skälv att skylla jag är mycket medveten om det 

det är så många jag lärde känna efter vägen som dog i överdoser 

eller valde att avsluta sina liv man måste vara stark visst att jag 

har fält minna tårar i min ensamhet men jag har gått vidare sedan 

och här står jag nu i dag jag är på väg ut igen ur eländet har det 

fötts en ny chans jag ska börja med sysselsättning den 28 aug i ett 

stall med 47 st tävlings hästar för fällt tävlan hoppning och dresyr 

jag ska göra gårds jobb och leda ut och in hästar det ser jag i fram 

i mot och efter ett tag kommer det att bli prat om boende för mej 

men det är om några månader men det känns redan overkligt med 

tanke på allt det som jag gått igenom sedan år 2001 jag är på gång 

till friheten igen ut till min dotter och systrar och deras barn allt som 

jag så länge har förträngt och känslomäsigt stött bort för överlevnad 

är snart en öppen verklighet igen jag ska till andra sidan en ny värld 

med nya möjligheter och ett annat sätt att leba vara och prata på jag

kan vara mej skälv igen jag kan plocka svamp om hösten fika på något

mysigt kaffe på vintern eller gå på bio campa på sommaren och fiska 

sådant ni tar förgivet som inte har funits i  min värld enns i närheten 

ut av er befintliga verklighet det känns så underbart att leva nu och

bättre ska det bli när jag är där när dom fasar ut mej i samhället igen 

min saknad av verkligeten är stor men för att överleva har jag alltid

stött bort den känslan och tankarna men nu kan jag börja låta det 

komma fram ut i hela mitt bröst och kropp jag lever snart igen i 

verkligheten där ute den dagen när jag lämnar allt bakom mej är jag 

hel igen