Jag avbröts i mina funderingar av att mobilen ringde. Ljudet när den lilla stålkroppen vibrerade mot soffbordet lät som en symfoniorkester i tystnaden. Jag skyndade mig att plocka upp den och kolla vem det var, men lade tillbaka den med skärmen nedåt när jag såg namnet som lyste med ilskna, vita bokstäver. Av alla människor som kunde välja att kontakta mig nu så var Erika den sista jag ville prata med.

När signalerna äntligen hade tystnat reste jag mig upp och vankade runt i lägenheten. Det obesvarade samtalet hade utlöst en kedjereaktion av ångest i min kropp. Jag kände hur hjärtat ökade farten i takt med andningen, och jag tog allt snabbare steg mellan vardagsrummet och hallen och tillbaka igen.

Mobilen ringde en andra gång och jag skyndade mig att trycka på volymknappen så att ljudet och vibrationerna skulle sluta, men signalerna fortfarande gå fram. Jag ville inte trycka bort henne, för då skulle hon förstå att jag hade sett hennes samtal och då skulle det bli ännu värre. Så jag väntade, och efter en stund slutade det ringa, men ångesten fanns kvar.

Trots att jag visste att Ganesh-asken var tom sedan i morse så gick jag fram till den och öppnade den, helt efterblivet. Sedan gick jag till köket och öppnade min medicinlåda där jag förvarade allt som vården hade att erbjuda. Jag visste förstås att jag skulle bli besviken, men hällde ändå i mig några atarax och lergigan. Varför inte, liksom.

Jag funderade även på att ringa Johan, men ångrade mig snabbt. Även om han hade något så skulle jag behöva ta mig hela vägen ut till honom, och även om sista bussen dit ut inte hade gått än så skulle den sista hem verkligen ha gjort det när jag var klar. Och jag hade ingen lust att vakna upp hos Johan nästa dag, bara för lite ångest just nu.

Så jag gick fram till glasskåpet som jag hade uppställt mot väggen bredvid TV:n. Där fanns inte mycket. Några tallrikar, glas och en karaff, alltsammans skänkt av mamma och alltsammans täckt av damm. Och så den dyra, dyra whiskeyflaskan skänkt av pappa på 25-årsdagen. Jag var nu 26 och knappt en tredjedel fanns kvar. Tänkte att den var för speciella tillfällen, och vad var mer speciellt än att hitta en älva i skogen? Gick fram till skåpet med ett glas och hällde upp en duktig mängd.

Precis när jag satte mig i soffan och var beredd att lugna ner mig, ringde hon igen. Erika. Jag tryckte av volymen och tog en ordentlig klunk. Tände en cigg, väntade. När tredje samtalet kom orkade jag inte stå emot längre.

”Vad vill du?”
”Åh, tack för att du svarade! Jag har låst ut mig själv!”
”Hur lyckades du med det?”
”Jag vet inte! Kan jag komma upp? Jag är utanför. Det är svinkallt.”