Några timmar senare vaknade jag av en högljudd snarkning från Erika, som låg bredvid mig i sängen, med smetigt smink och det rödblonda håret i en enda röra. På sängbordet stod den urdruckna whiskeyflaskan och askkoppen med fimparna från det som Erika hade haft med sig. Jag satte mig på sängkanten, fortfarande lite yr från alkoholen, medicinerna och rökat, men tillräckligt nykter för att ångesten skulle slå till igen.

Att det skulle vara så svårt att hålla henne ifrån sig. Jag betraktade röran av kläder som låg slängda på golvet omkring sängen. Ett par svarta, mönstrade strumpbyxor. En kort, tajt jeanskjol med nitbälte. Ett glansigt linne med regnbågsfärgat batikmönster. Stora örhängen med turkosa pärlor på. Och så de röda spetstrosorna. De retade mig mest av allt. Som om hon hade planerat alltihop från start.

Irriterad plockade jag upp askkoppen, bar den till vardagsrummet och tände en cigg. Försökte låtsas att jag var ensam, men hennes närvaro brann som en eld genom hela lägenheten. På soffbordet låg Bettys böcker utspridda i en helt annan ordning än jag hade lagt dem. Erika hade förtjust gått loss på dem när hon upptäckte dem igår kväll.

”Vad är det här för böcker? Väsenologi? Vad är det för något? Varför ska du läsa om sådant?”

Eftersom jag visste att hon ändå inte skulle tro mig sa jag som det var:

”Jag var ute och trippade i skogen och då hittade jag en liten älva som jag tog med hem. Sedan rymde den till grannen som gav mig de här böckerna så att jag skulle kunna läsa på om älvor och komma fram till vad vi ska göra med den.”

Hon lutade sig tillbaka i soffan och skrattade innerligt. Varför var hon tvungen att skratta så där fint och varför var den där lilla, lilla gluggen mellan hennes framtänder så söt? Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte hata henne, vilket på sätt och vis fick mig att hata henne ännu mer. Det var paradoxalt och ologiskt men det var så jag kände. Hon tog en av böckerna ur högen, slog upp en sida på måfå och läste med fejkat högtidlig röst:

”Ge dig ut i naturen. Vandra, upptäck, utforska. Använd dina fem sinnen. Se solen spegla sig i björkarnas blanka löv. Hör fåglarna kvittra längtansfullt. Känn vinden i håret och marken under fötterna. Lukta på bark och mossa. Smaka på söta bär och sur harsyra. Och när du gjort det tillräckligt ofta under tillräckligt lång tid, kan du börja använda även det sjätte sinnet. Ditt tredje öga.”

Jag tog boken från henne, satte mig på soffbordet mellan hennes fötter, tog hennes ansikte i mina händer och kysste henne. Sedan gick det som det gick. Nu så här efteråt började jag undra över det som hon läst. Jag letade fram boken och studerade den. Den var både liten och tunn, med ljusblått omslag och en märklig liten illustration av något som liknade ett troll på framsidan.

”Älvor, maror och allt däremellan,” läste jag. ”En bok om andlig kontakt i naturen av Tord Jansson.”

Jag vände på boken och fick se en bild av denne Tord Jansson på baksidan. Han såg lite ut som en frikyrkopastor, med högt hårfäste, stirrig blick och påklistrat leende. Försiktigt och mycket skeptiskt slog jag upp första sidan och började läsa.