20/7

Läkarsamtalet var innehållsrikt, mediciner justerades, tyvärr också min Stesolid. Man känner sig ganska maktlös inför den tornande auktoriteten och kunskapen som man möter i läkaren.
Jag fick lite tips på hur jag ska fokusera på andra saker än det som ger ångest. Lättare sagt än gjort. Det verkar inte som någon förstår, inte ens läkaren. Talar bara om depåer tömda på signalsubstanser.
Mina vingar är klippta, varför är det ingen som kan se det? Vill se det? Hon sa att det sannolikt
kommer att vara så här i sex månader från utskrivningsdatum. Oktober. Vidare sa hon att det väl-digt sällsynt att någon är inlagd så länge som jag har varit. Sitter och dricker kaffe och oroar mig. Oron har blivit ett med min personlighet, de två går ej att skilja åt. Ska åter försöka ge mig på att hitta kärnan i mitt väsen. Är det rädslan för framtiden? Jag tänker på framtiden och alla ljusa vision-er avfärdas som orimliga. Det är en rent fysisk upplevelse i kroppen, jag känner hur de bokstavligt spolas bort så fort de uppträder inom mig. Kvar återstår misär eller självmord. Är det något i ekvat-ionen jag missar? Tror inte det. En annan tänkbar kärna är oviljan eller motviljan. Jag är rastlös och lider av att inte ha något att göra men jag vill inte göra något egentligen. Jag vill inte laga mat så jag beställer mat varje dag via boendet. Jag vill inte baka så jag gör det inte. Jag vill inte titta på TV. Jag vill inte resa, inte älska, inte arbeta. Jag vill bara lära känna mig själv. Jag är helt besatt av min egen person.
Kanske är kärnan en sjuklig solipsism, en narcissistisk läggning. Att jag egentligen bara bryr mig om mig själv. Överlevnadsinstinkt klädd i människodräkt. Eller så är det hopplösheten som jag tidigare nuddat vid. Eller att min hjärna bara kan fight or flight numera. Är det ens relevant att ställa dessa frågor eller jagar man sin egen svans? Det blir ett slags absurt detektivarbete som enbart handlar om en själv. Mitt ansikte blir varmt, jag sneglade på den fördömda TV-apparaten. Är det skrivna ordet knutet till lidande i sin natur? Jag tror inte det, inte om du är deckardrottning eller dylikt. Jag upplever inget katarsis av att skriva, det är en förströelse som allt annat.
Jag är en ångestnatur, ser oroligt på tillvaron, omgivningen, mina medmänniskor. Jag ser saker i andra som jag inte kan tolerera. Det är livsglädjen, driftigheten, glättigheten. Den bränner hål i själens ömtåliga natur. Med mina glasögon är det egenskaper som krävs för att man skall kvalificera som människa. Jag har dömt ut mig själv, inte som människa utan som något annat, något lägre.
En robot som samlar på sorgesamma ögonblick och lägger dem i en stor korg. Jag är programmerad för sorgen, för skräcken. Skräcken hör också till det innersta, det bakom förlåten. Jag känner ofta skräck, det är en primär känsla. Skräck, hopplöshet, narcissism, utan framtidshopp, usel självbild och självkänsla, rädsla för framtiden. Summan blir ett ruckel som samhället reparerar hjälpligt. Blå-ser
taket av byts det ut med något billigt plasttak. Måla om blir det inte tal om. Eller byta kitt på fönstrena, nej nej. Detta är ett litet favelahus mitt ute på blåsiga vidder. En vägg rasar in, den stagas upp med billigt virke för att klara en stormby till eller två om man har tur. Identitetslös känner jag mig på djupet, kan det vara kärnan i det hela? Eller likt en modern dator så har jag många kärnor.
Det lilla huset saknar trädgård, allt är igengrott. Läkaren laborerar med medicinerna, lukar upp ett litet land för att se om någon kan växa där. Jag har inga grannar där ute, klarade med nöd och näppe brandinspektionen. Jag har några favoritcitat ur bibeln som skänker viss ro. Trons sköld skall hållas upp så att alla Djävulens brinnande pilar skall slockna. Min tro är svag, ett fåtal pilar fastnar, resten träffas jag av.

Jag uppmanas att tala uppbyggande till mig själv, inte låta negativiteten kväva positiva tankar.
Låt oss ta ett exempel på en positiv tanke: Jag vill bo i ett hus.

-Det klarar du aldrig, du orkar ju ingenting!
-Jag vill bo i ett hus.
-Då ska du ha en partner och det får du aldrig!
-Jag vill bo i ett hus.
-Du kan inget om att sköta ett hus, du skulle bli grannskapets skamfläck.
-Jag vill bo i ett hus.
-Då måste man rensa trädgården, städa rummen, inreda fint, ge dig med dessa fantasier.
-Jag vill bo i ett hus.
-Din dröm är orealistisk, du ska vara nöjd om du har tak över huvudet.
-Jag vill bo i ett hus.
-Det går aldrig, du får inte ihop ekonomin.
-Jag vill bo i ett hus.
-Du är fast på ditt boende, du kommer inte vidare.
-Jag vill…bo…i…ett…hus..
-Inse, fatta att du är en sopa, du kan inte bo i hus, det är för vanliga människor.
-Jag vill bo i ett hus. *snyft*

En myriad av negativa tankar slår ner på denna typ av förhoppningar. Det finns mycket mer detta är blott ett axplock.

Promenad ner till Willys, försöker tänka positivt. Men jag ser folket, människorna och drabbas av ennui. Överallt haglar budskapen ”Du kan inte” ”Det går aldrig” ”Det är kört” De har tagit upp boning i allt i min värld, det finns nästan inget annat. Jag är så fullständigt omsluten av dessa budskap. Jag vill bryta mig loss men tror samtidigt inte helt på att det är möjligt. Hopplösheten eldar på skräcken och det går i cirklar, i vågor.

Jag sitter i soffan och stirrar på mina CD-ställ, känslan är tomhet. Jag föreställer mig hur jag inte längre finns och någon annan får ta hand om mina grejer. Kanske hamnar de på Erikshjälpen.
Kanske får de möta elden på återvinningscentralen. Böckerna är fina många av dem, hoppas de inte kastas bort bara. Slut på dagens harang.