Sportbagen vilade lätt mot hans axel när han gick på gångvägen mot hemmet. Han kände sig så lycklig. Allt hade gått så bra. Ja, i alla fall om man bortser från finalen, där var han chanslös, inget snack om den saken! Men resan dit hade varit underbar. Herregud, tänk, VM-silver i badminton. På hemmaplan dessutom! Det var osannolikt, inte klokt. Han kunde inte sluta le där han gick.

Nu när han tänkte igenom hela turneringen, slog det honom hur trött han egentligen hade varit efter kvarten. Han hade fått en rejäl match av portugisen och var nästan nere för räkning, men pressat tillbaka och tagit hem segern till slut och gått vidare. Han, underdogen. Semin hade han bara flugit sig igenom. Slagit alla rätta slag. Gått upp och mött när han skulle, nästan sprungit sönder motståndaren. Som av pur förvåning gjort så enkla missar och fått se sig själv slagen.

Det hade varit hans VM, trots finalen där han hade fått ordentligt stryk av kinesen. Men det spelade ingen roll. När han ställde sig på prispallen var det han som hade fått mest jubel och stående ovationer, inte kinesen! Det var till och med som om de hade spelat " Du gamla du fria" istället för Kinas nationalsång; det kändes så. Han hade vunnit publiken med sin makalösa serie fram till finalen. De gula och blå kläderna han bar gjorde honom så stolt. Som han hade drömt om landslaget. Han hade visserligen haft en bra säsong och var väl kanske inte helt förvånad att han blev uttagen, men pirret i magen när de läste upp namnen på de svenska deltagarna fanns ändå där. Så kom han med, rookien.

Vad som skulle hända nu efter allting, visste han inte, men mer motiverad än så här hade han aldrig känt sig. Nästa gång skulle det vara "Du gamla du fria" på riktigt. Det hade han bestämt sig för. Spelmässigt fanns det fortfarande massor att slipa på.

Det stod några personer lite längre fram på vägen och skrek eller skrålade någonting. Han hörde inte riktigt och såg inte heller, helt inne i sin egen värld. Tittade ner i marken, tänkte på den fantastiska turneringen och log brett. Det var inte förrän han nådde ända fram till dem som han fick syn på deras bisarrt stora kängor mitt i sommarvärmen som han hajade till. För sent. Han stelnade till och tappade sportbagen i marken.

-Jag ska döda dig, negerjävel! var det sista han hörde medan han såg hur någon sparkade iväg bagen med den tysta silvermedaljen inlindad i hans landslagskläder.