”Det här tar bara några sekunder”, säger sköterskan medan hon fäster elektroderna.

De sitter uppradade på ett litet genomskinligt plastark. Små, vita gummicirklar, kanske runt 20 stycken. När hon tar loss dem från arket uppstår ett litet klibbande ljud mellan plasten och hennes latexbeklädda fingertoppar. Hon lyfter mitt hår och sätter några i nacken strax nedanför hårfästet. Jag ryser till. Sedan fortsätter hon runt hela huvudet. Bakom öronen, i tinningarna, pannan. Så backar hon ett par steg, betraktar sitt verk och säger:

”Sådär ja! Nu ska jag bara starta upp programmet.” Hon sätter sig vid datorn och knappar en stund på den. ”Känns det okej?”

Jag vet inte riktigt hur det ska kännas, men jag nickar, försiktigt för att inte rubba elektroderna i nacken.

”Bra! Då kommer läkaren snart. Du kan sitta i väntrummet så länge, och fylla i de här.”

Hon räcker fram några enkäter och en kulspetspenna. Jag ser förskräckt på pennan, undrar hur många som hållit i den fram till nu. Stoppar händerna i tröjärmarna och sträcker fram dem mot henne. Hon ser lite förvirrad ut i en sekund, sedan klistrar hon på sitt snäll-sköterska-leende igen och lägger papperen över mina utsträckta händer med pennan ovanpå. Jag trycker dem intill mitt bröst och reser mig från stolen.

”Lycka till!” säger sköterskan och öppnar dörren mot väntrummet.

Jag går ut och hon stänger dörren bakom mig ganska snabbt. Jag tänker att hon säkert är lättad över att få slippa mig. Jag är ju så blyg och konstig. Kanske luktar jag illa också? Hon stod ju väldigt nära mig ett tag. Fast jag duschade i två timmar igår kväll så jag borde vara hyfsat ren. Egentligen ska jag inte duscha utan personal, just för att det blir så länge då. Men nu var jag nervös över att komma hit så jag gjorde det ändå.

Inte för att det hjälpte. Jag känner mig inte ett dugg säkrare för att jag har duschat. Jag är livrädd där jag står och ser mig omkring i rummet. Det liknar inget väntrum jag tidigare befunnit mig i. Det är litet och intimt, med parkettgolv och mönstrade tapeter. Det känns nästan mer som ett hem än något annat. Längs två av väggarna står ett par ljusgrå tygsoffor. I den vänstra sitter ett par som pratar lågmält med varandra. I den högra sitter en kille i 30-årsåldern som satt där när jag kom hit också.

Han tittar upp på mig, sedan snabbt ner igen. Tycker väl att jag är ful. Inte för att han är någon skönhet själv. Han ser plufsig och blek ut, med tunt svart hår och gles skäggväxt. Längs hans hårfäste sitter likadana vita elektroder som de jag har. Jag undrar varför han är här, vad hans problem är. Eftersom det finns olika delar av studien så är det svårt att veta.

Paret är säkert här för parterapi. Då kopplar man upp sig till varandra, istället för till en psykolog som jag ska göra. Men de har inte fått sina elektroder än, noterar jag medan jag smyger fram mot sofforna. Jag väljer den högra och sätter mig så långt ut mot kanten som det bara går. Lägger ner enkäterna på soffbordet och greppar pennan med handen fortfarande inuti tröjärmen.

Det är samma typ av frågor som man alltid får inom psykiatrin. Har du under den senaste månaden upplevt något av följande symptom? Trötthet, insomnia, minskad aptit, ångest och så vidare. Jag kryssar i alla alternativ. Sedan kommer alla dessa skalor. Hur ofta har du negativa tankar om dig själv? Aldrig, sällan, ibland, ofta, hela tiden. Jag går förbi ”hela tiden” och sätter ett kryss i kanten på papperet. Sedan tänker jag att jag är dramatisk och löjlig som gör så.

Då öppnas en dörr och en ung, lång, blond kille i läkarrock kommer ut. Han säger mitt namn och jag går fram till honom med enkäterna under armen. När han säger sitt namn och sträcker fram handen backar jag ett steg för att visa att jag inte vill ta den. Jag vet inte hur många sjuka kroppar den handen rört vid idag. Ångesten rasar vid tanken, samtidigt som jag skäms över att vara så socialt handikappad att jag inte ens kan ta i hand.

”Nåväl!” säger han hurtigt, tar undan handen och vinklar den istället mot dörren som han kom ut från. ”Varsågod och stig på.”