Inget faller genom mitt paraply,
regnet sipprar likt glåpord,
jag hör det tydligt men faller inte längre i smak att ge svar på tal.

Inga hål i mitt paraply,
den skyddar mig som en väst mot bly,
den är allt jag behöver,
men den känner jag mig fri.

Nuförtiden kalkylerade drag,
mitt paraply skyddar mig från regnet,
det öser varje dag.

Men båten jag sitter i är ett vrak i ett hav,
ständiga sekunder ifrån att drunkna,
ett vrak jag lappat ihop som barn,
den faller isär,
för varje dag.