Vidgavlade ögon utan förhinder, omvandlar önskan till vilja till nutidens dåtid, likt ett blad som sorgset vissnat i höstens årstur, framtiden verkar snäv.

Örontrummorna satte sig i ett bakfall, medan jag gav ifrån mig ljud jag aldrig kunde höra, jag gav upp och hjärtat utlovade extra slag till mig där jag låg i bitar, sinnesro existerar aldrig inombords, vissa perioder har jag det övernaturliga övertaget kring min själ, vrider om den tills den lyder, drar I dens snöre om och om igen. Den repetitionen som sker utger sig till att vara en vacker drömregi medan kaoset sprids. Nakenheten förvrängs till någonting mindre vackert, jag trappar upp känslokaoset. Dör av i toppen när jag låter mig själv gå lös utan hinder eller rädsla för efterexistensen. Att slänga sig ut i blindhetens tomhet och fylla den med rena, smutsiga känslor som varar i månader. Bara för att dras tillbaka till verkligheten och in i en dimma och gråskala där jag långsamt förtvinnar mig själv. Kastar ut allt genom fönstret som är ett par glaskulor i min hjärna. Utlovade saker som aldrig blir av. Kräver panik.