De vita ögonhålorna är fastklistrade,
självporträttet liknar numera inte mig,
utan vad jag är,
ett självdestruktivt monster,
med svarta hål till urkarvade ögon.


Händerna tunnare än benen,
Narig och tanig, evigheten står utanför dörren,
Trevande tankar i en sväng om på dansgolvets hala yta,
där jag halkar på blod och inälvor.

Jag dras till död, jag är död,
Du dras till livet, för du lever,
Motsatser i enigheten,
där våra ynkliga naglar spärrar fast sig.

Enade i oenigheternas landskap,
Attraktionen lyser,
Mitt hjärta krymper,

Underbart,
att beskåda,
en misär.