... och nästan allt
synes sakna den värme
som behöver komma till
när det blir för kallt ...

... åker jag in till city
för en stilla promenad
längs välkända
gator och torg
i Stockholm,
min stundom älskade
men inte alltid 
så välkomnande stad ...

Sätter mig på ett fik
vid ett fönsterbord
med en kopp kaffe
för att insupa atmosfären
som skapas av andra gäster
och lyssna till lösryckta ord
jag kan urskilja ur det sorl
som lite osorterat
mig når
emedan jag iaktar
relationer som pågår
eller skapas
ur de möten
där människor 
vilka ej tidigare setts
varandra för första gången
möta får ...

Det är i de stunder
när jag får avnjuta ...

... de speciella perfekta ögonblick
som stundom uppstår
och fångas 
av människor som 
under sin första konversation
kommer till insikt om
att de är varandras tilltänkta
och att detta första möte
är den så eftersökta
men ej förväntade
om än innerligt efterlängtade
situation vilken de en dag
kommer att se tillbaka på
som den allra första dagen
på deras i bästa fall
livslånga relation ...

eller

när andra relationer
efter i varierande grad
mer känslosamma konversationer
leder till att de avslutas
med att de skilda vägar går ...

... när de kommer till insikt om
att de ej längre har tillräckligt gemensamt
för att fortsätta sina liv tillsammans
så som de kanske redan gjort i många år ...

Det är när jag ser
och känner in 
allt det som händer
i situationer som de här ...

... inspirationen fyller mig
och blir till ord 
vilka bara måste få 
landa i  skriftad form
i min anteckningsbok ...

Ty oavsett om de intryck jag får
gör mig glad
eller
får mig att känna sorg ...

... är det när
de där  perfekta ögonblicken
inför mina ögon uppstår
som jag känner den där kicken
inom varje litet skrymsle och vrå
som blir till de ljusglimtar
i tillvaron vilka jag samlar på ...

Ljusglimtar 
som jag ömt vårdar
utvecklar
och lägger till
den samling av ljusglimtar
som är början på den helhet
jag samlar till ...

En helhet jag vill
och hoppas på
över tiden ska komma att bli
relativt större än
det mörker som
alltför länge rått
och så ännu tyvärr rår
inom 
i alla skrymslen och vrår ...

Det är ljusglimtar som de här
som gör att det känns mindre svårt
när livet blir lite för hårt ...

Men ju längre tiden går
och ju fler ljusglimtar 
jag känner att jag fånga
lyckas får ...

... ju mer jag ser
och inser
att livet har sina goda sidor
och mig i grunden 
verkligen vill innerligt väl ...