Varenda gång;
växte jag för långt -
eller blev jag bara trädet
som tappad sina rötter?
I min väntan på
att möta den som ska säga
svaret på den tanke
jag aldrig förmått men alltid behövt

Ögonen flimrar till
som en avlägsen blixts hälsning
eller ett minne
som höjer hjärtrytmen
Värkande tafatta är mina slag,
i min bristande styrka
som försöker hamra
alla orenheter ur mig

Jag vet bara det här;
att jag frossade frågor
och drömmar
utan svar
Ändå kommer det aldrig nära nog
Och du frågar,
hur kan man vara lycklig
i denna tid?