I mina minnen fanns en gång ett ord för den obegränsade, malströmsaktiga förtvivlan som dånar högre inombords än mina barns skrik runt mig. Jag ägde ett ord för det här. Jag vet det. Den här känslan kunde kommuniceras. Men nu är den bara en rasande, otyglad vilding som vägrar dränkas.
En bruten kvist kan aldrig växa samma väg igen, och nu kan jag aldrig använda det ordet. För grenen är bruten. Jag kan inte minnas om jag bröt den medvetet eller om jag ramlade in i den som ett barn famlande tar sig igenom ett buskage. Ordet finns som rester i känslorna, men jag förmäktar inte återskapa det. Inte alls.