Väldigt många akter och med ett oväntat slut.



Ridån har fallit och teatern är slut
Det som var är ej längre
Glansen försvann och kvar
fanns bara en yta av tomhet.

Jag älskade den ståndaktige
tennsoldaten, med rak rygg
och geväret stolt på axeln,
vinglande fram på ett skadat
ben avfyrande salvor genom
handlingar som sved.

Han hade trampat ovetandes
på en mina som han själv grävt
ner och glömt bort.

Det märkliga var att han hade två
ben men vägrade att ändra sin historia
eftersom självömkan skapade uppmärk-
samhet. Han stod kvar på sin post och
väntade att någon blåögd skulle göra
honnör och visa honom den respekt han
inte ägde.

Självrespekt och ödmjukhet inför livets
läxor.