Jag står där totalt ensam
på min alldeles egna havsstrand
och ensam känner man sig ju vanligtvis
just när man plötsligt märker av ensamheten
och egentligen älskar jag ju faktiskt den

men just nu slår den ändå till våldsamt hårt
tårarna går inte att stoppa
skyndsamt torkar jag bort varje tår
som nu hastigt och nästan pinsamt
rullar nedför mina kinder

men varför låter jag inte tårarna bara rulla
jag står ju där helt ensam
skäms jag kanske för mig själv
eller beror det bara på
en gammal nedärvd och patetisk manlighet

men nej… gråten den slutar inte
det är som om alla dammluckor
nu öppnats på vid gavel
där i mina svullna och så tydligt
sömnberövade ögon

just där och då känns det
som om jag alltid vill känna så här
för jag ska nu lämna ensamheten
och det är ju trots allt detta
som får mina tårar… att rulla

Copyright © AndLou