Längst ute på en holme där havet väter skären
står kampen att skydda tankarna från insynen


Mörkad ligger Stigen — Mörkad ligger blicken


Bränner Orden.


Lyfter blicken,
slagen den drar till marken att kvara


En vänlös…

ty mattat glitter är odugligt

En kärlekslös…

ty putsat glitter är befängt



Rör senare vid dammet fallet ödestugegolvet,
i lånat nattläger, sliten itu och famnande Intet


Mörkad ligger Gården — Mörkad ligger skogen


Striden hugger.











Lyssnar,

hör stillheten vandra över skogens insjö
när solkattade månan glänser i träårorna


Står lustdräpt, vacklar,
i ljusan sommarnatt framför inre skygga tankar


Drar åt tyngder, hotar,
i mörkan sommarnatt där alla Svaren sig frågar


Släpad till Livet märkt igen
In i klarhet och imma hälld

Hatet så starkt att det vägrar sig fäste
att ta strandhuggen nere vid de tio floderna