Var i ett sinne - dröjande,
i enkelt nystade orsaker
inhyst ett ohjälpligt tomt rum:

Väntan.

De dragna; korten ligger tvingade och tröstlösa,
sällan riktigt dugliga, kvardröjda ett hårt och tiget

Ditlagda; taggarna fyller Stigen upp till Skyarna
och håller sig glömda för sinnesro och likgiltighet

Hugger in; mina skrik på fångstgroparnas sidor
och klarar labyrinterna genom att aldrig inträda…

Skriver Hem; till Sanningen
om bortglömda och tärande Livsvillkoren:

Du kräver mig till ensamväxt och hjärtlösheter,
att orkeslöst syna saknadens obotliga orsaker!

Se här den förstående tolkaren av sin längtan
vilken aldrig fruktade känslor kunde dö än mer
erkänna sig stannat med vidöppnade blickar
och sorgligen kan känslor nu inte trubbas ner
i det osköna tynandet framväxt till lidandet
medan verkan ständigt samlar simpla ursäkter.

Men,
vill ändå erbjudas en enda skälig morgondag
vilken härnere vägrar älta sönder redan klarlagt.

Allt är så dumt…
att det endast med ord kan anses vishet vara.