Det var något med hur du alltid la huvudet på sned
när du pratade om skuggorna som spelades mot tapeten
och hur jag kände mig obekväm med att jag inte förstod,
men så är det ju alltid när någons ärliga tankar kommer
för nära inpå
Jag säger inte att du var självmordsbenägen, men någonstans
ville du inte leva
och jag, jag hade inga svar
Även när du ditt vackraste jag, så kände du dig hatad
och däremellan var det alla svek,
som du beskrev som hallonbusktaggar kring din hals
Jag visste vad jag gett mig in på
och jag visste vem du var,
men ibland undrade jag om jag alltid skulle känna mig
som det as, som aldrig stannade kvar
Men så ringer du, säger något om att dill inte är en krydda
och jag ler, ler så brett att axlarna går ur led