-

hur något gav molnen din ögonfärg
det är mörkt nu, det har mörknat nu
jag lärde dig att stå
du var vackrast så

som solglimt alltid möter skugga
skarvade vi med lögnen
det är skönt nu, skönare än då

salivträdet, det är från roten det börjar att växa
olivträdet, sa du
pilträdet, svarade jag och la ett frågetecken på ditt kavajslag

det var svårt att förklara hur jag kollade på Dexter i överlevnadssyfte
men samtidigt njöt en smula
som porr för alla oss som ville hämnas

ändå var du den som förstod mig bäst, som såg mig mest
och ändå var jag den som föredrog att gräva efter mask,
masker
jag brukade bära en varje dag, en mask, som för att dölja hur
anletsdragen sakta suddades ut.
jag brukade skylla på ålder, men det gör ju alla
eller på miljöförstöring...
men jag visste ju att krackeleringar i auran alltid berodde på
det vi bär, det vi borde och alla x i markytan där vi varit
och hur vi ibland blev osynliga, men bara när vi ville

du sa att gin & tonic var livet,
och jag höll med
sen gav du mig smörkniven utan att jag bett om det
och jag, jag svarade med att berätta att
även Västerås har en domkyrka