Har genomskådat Livet och föga är mig osett.

Nuet, är sedan länge sett, redan alstrat,
till sista droppen ett stugsuttet och tröttnat.

(Unnar det oälskbara att finna kärrets glömska
då det ändå är taget från all glädje och framtid.)


Tiden,

där flyttade skeenden skänkt oanade möjligheter;
löften att slitas sönder inombords av hägrandet,
stappla sig iväg från senaste inställda händelser…


Men, ändå…

väcktes nyligen något oåtkomligt och åtråvärt i mig,
som vore det mig ett liv utan ord rikt på annat än krafs.


Sent omsider ges här tillträde till en upplyst ny samtid:
En tid där pennan upphör vara så meningslös och maktlös.

Önskade dåden stiger fram. Ingen kommer undan.


Hör ett sista Varsel fyllt av Allvar:

Allt är ändrat