Slut på sånger
Jag lider av tvånget att leva
Jag är snart ingen
Ingens kropp mer att tära på
Inte ens en bit trä att tälja fram
en livsform ur
Något går sönder inuti
Men allt är sig likt utanpå
I hjärtat är sorgen ett obrutbart galler
av ensamhet
Och det ofattbara är att allt bleknar och
det finns ingen början
Det finns ingen fullbordan