Den så vackra utopi vi en gång sökte
var att endast låta kärleken få gro
på vår så fåfängt utstakade kurs
över en kraftigt svajande bro

vår korta sommar den blev till höst
i en tid så fylld av kärlekens rus
nu är minnet allt som finns kvar
i ett av våra drömmar skapat ljus

alla tunga känslor de födde tvivel
som sedan fyllde upp mitt glas
detta glas som rann över sin bredd
där mitt i en av tårar präglad fas

nu står jag ensam på min strand
där nya tankar får forma livet
men med en sorts tomhet i mitt bröst
tar jag inte längre någonting för givet

Copyright © AndLou