Hon väser vågor på sjön
skriker ilskan
slår med händerna
så fönstren skramlar
hon gråter
en skrud hon hoppas ska
hålla ihop av koppar
av guldgult
som dalar bort
i blåsvarta nätters tystnad
Kastar bort daggpärlor från sitt hår
på grenar
där ornamenten vinglar
i ylande vindar
skriker storm vindar mot våldet
som läggs över hennes skogsmarker
försöker rädda
när hennes kära dräkt multnar
när hennes läppar förseglas i frost
när allt blir till vinterdvala