Samuel hittade mig på ett industribetonggolv. Det låter kanske märkligt passivt att det var HAN som hittade mig, jag jobbade trots allt där först. Men det var något med blicken och att han valde mig. Jag har aldrig känt mig så utvald tidigare. Han berättade senare att han valde mellan mig och en tjej till som jobbade där. Hon var jättesöt, egentligen finare än mig, och skulle något år senare få svår anorexia. Men då var hon frisk och jag blev vald. Jag minns inte riktigt varför men kanske för att jag alltid haft en air av smartness omkring mig och för Samuel betydde sånt någonting.

Samuel var otroligt smart, arrogant, hade totalt gehör och spelade i band. Jag släppte allt för Samuel för han valde mig. Strax innan jag blev vald på ett betonggolv hade jag legat med Mårten i några månader. Mårten var en töntig Vi som aldrig sa hora-kille och jag föraktade honom. Han blev förstås kär från första stund vi sågs. Jag dumpade Mårten och sa att jag inte vill ha en relation. När han sedan förstod att jag hade gjort slut för att vara med Samuel fick jag veta att jag var en hora. För bara några veckor sen tittade jag upp Mårten på facebook. Han är en numera en respekterad chef som vunnit priser inom sitt yrke. Han osade storkukslugn och är säkert ett svin. Hoppas det.

Samuel och jag började att dejta och blev ihop på direkten. Han jobbade som säkerhetschef på en av Sveriges största festivaler den sommaren och frågade om jag ville med. Jag tyckte det lät romantiskt att han inte ville vara ifrån mig ens i några dagar så jag sa ja. Jag skulle jobba under honom som säkerhetsfunktionär och sova i hans tält. Han åkte upp med tåget innan mig och jag längtade efter att få träffa honom. När jag kom till campingplatsen utanför festivalen tog han mig till sidan. ”Kan vi låta bli att berätta om vår relation? Jag tror att det skulle förstöra min auktoritet framför de andra” Han gjorde ett litet knyck med nacken mot de övriga funktionärerna på campingen. Jag kände hur hela min kropp sjönk ihop. Som om alla ben i min kropp hade plockats bort. Ryggradslös. Hur kunde han förneka mig? Vi hade varit ihop i två månader. Varför skämdes han för mig? Jag fattade ingenting. ”Ja absolut jag fattar” hörde jag mig själv säga. Rösten lät märkligt monoton och tårar brände bakom ögonlocken.

Samuel hade bjudit in fler som säkerhetsfunktionärer. Alla var tjejer och mellan 18-22 år och alla hade vi haft någon slags flörtig relation med Samuel. Jag minns inte alls vad jag tänkte eller kände. Samuel hade ju gett mig gåvan att låtsas som att inget var fel. The show must go on. På så vis var inget fel och jag blev bra vän med Samuels alla ex-flörtar. Varje dag låtsades vi inte känna varandra och varje natt smög vi till tältet och hade sex. Om man erkänner sig sårad så är det sant och jag hade ingen lust att vara sårig. Jag var en cool girl som hanterade alla situationer. Vad som hände sen minns jag inte. Fick de veta om vår relation? Berättade vi innan vi åkte hem? Jag tror vi gjorde det, kanske blev vi upptäckta när vi packade ihop vårt tält. Kanske åkte vi hem tillsammans? Jag var avtrubbad och redo att vara osårig.

Resten av sommaren var disig. Samuel blev mer och mer trött på mig. Jag blev mer och mer beroende av hans godkännande. Godkännandet som aldrig kom vill säga. Jag ville i panik ropa ”varför är jag så dålig?” men valde att vara tyst. En morgon satt jag och läste tidningen i hans lägenhet. ”Visste du att kinesisk delfin nu är helt utrotad?” Jag tog en klunk kaffe och höll kvar den varma vätskan i munnen en stunden. Svalde försiktigt och tittade bedjande på honom. ”För första gången på 50 år som ett stort ryggradsdjur försvunnit helt. Så sjukt!” Han tittade äcklat på mig. ”Skärp dig. Vem bryr sig?” Kylan i rösten var så påtaglig att jag kröp ihop. Följande veckor fortsatte kylan att växa. Den var i köket, sängen, badrummet. Jag fick inte vara ifred från hans förakt. Ömsom ignorerade han mig, ömsom var han elak. Jag fick veta att jag var korkad, ful och hade dålig hållning.

Jag var påväg att förlora Samuel. I hemlighet hade han planerat att flytta till Stockholm och gjorde också det några veckor senare. Såhär i efterhand hade jag velat att det hela slutade med något empowering. Kanske att han försökte slå mig, att jag fick tag på hans näve och sen rakryggat gick ur hans lägenhet och liv med hedern i behåll. Hade jag haft rätt att ha sår då? Att inte förlåta?
Jag bönade och bad och frågade om han inte hade tänkt att berätta för mig om flytten. ”Nä” svarade han tyst. ”Vill du inte vara ihop med mig eller?” grät jag fram, fast jag visste svaret.

Alla mina sår är inte mammas fel, det vet jag nu. Jag skäms för att bara vanligt levt liv skaver på en, hugger ner en, ger livslång kvinnosjukdomsvärk. Jag har förlåtit Samuel för några månaders förnedrande behandling för snart två decennium sen. Men såret skaver och irriterar likt ett myggbett som aldrig tar slut.