I sommarens
sista dagar,
höstglöddagarna, just
när året byter riktning
som en paternosterhiss
kommen till högsta
våningen

Dagsljuset
aldrig klarare,
de markbundna
fötterna aldrig lättare,
än nu, i lövtäckt
morgonfrostigt gräs,
i rönnbärshelig tid

Sommaren, en fjäder
som rymt från dunkudden,
fladdrade genom dagar
av varmdallrande overklighet,
där nattsolen, förvirrad, sken,
ett gyllene frågetecken,
tiden sökte en kropp
att rista sina bomärken i
och vi kisade på oss själva
på avstånd, betraktade världen
genom en bakvänd kikare

Nu är yttervärlden,
utomhuset
ett avlägset hundskall,
inomhuset
en katt på tyst patrull,
den lyssnar, spejar,
upptagen, andetagen,
morrhårsantennad,
med lugnskräckslagen blick,
snart med oss
innesluten i skör, kort
eftermiddagsslummer
lindad runt sig själv,
snusande i en virvel,
en mikrokosmisk
spiralgalax
vars början och slut
vilar mot varandra

I kakelugnen
sprakar drömved
och vi, endast iförda
våra andedräkter,
drar filten över oss
i en osynlig timme,
ett hemligt tidssegment
på en grönskande
jordflisa, mitt
i kallrymden

där årstiderna
har delad vårdnad
och sommaren nu
överlämnar oss
till vintern, medan
hösten och våren,
förvillande lika,
glor in,samtidigt,
från varsitt fönster

och två tungor möts,
två livstrådar,tidsåldrar,
världsallt sammantvinnas

Låt nu sommarens fingrar
släppa taget, tänd fler ljus,
fladderstarkt lysande
i våra bakhuvuden

skydda varsamt blommorna
och äppelträden, gör dem
redo för vinteride

och låt döden vila sig en stund
där på förstukvisten, tyst
betrakta oss på avstånd

denna lakoniska figur,
om än mörk och skugglik,
är ingen fiende, bara det
oundvikligas tålmodiga tjänare

som nyss tagit med sig
ännu en vidaregången, nu
på armlängds och ljusårs
avstånd från våra hjärtan