I sommarens
sista dagar,
höstglöddagarna, just
när året byter riktning
som en paternosterhiss
kommen till högsta
våningen
Dagsljuset
aldrig klarare,
de markbundna
fötterna aldrig lättare,
än nu, i lövtäckt
morgonfrostigt gräs,
i rönnbärshelig tid
Sommaren, en fjäder
som rymt från dunkudden,
fladdrade genom dagar
av varmdallrande overklighet,
där nattsolen, förvirrad, sken,
ett gyllene frågetecken,
tiden sökte en kropp
att rista sina bomärken i
och vi kisade på oss själva
på avstånd, betraktade världen
genom en bakvänd kikare
Nu är yttervärlden,
utomhuset
ett avlägset hundskall,
inomhuset
en katt på tyst patrull,
den lyssnar, spejar,
upptagen, andetagen,
morrhårsantennad,
med lugnskräckslagen blick,
snart med oss
innesluten i skör, kort
eftermiddagsslummer
lindad runt sig själv,
snusande i en virvel,
en mikrokosmisk
spiralgalax
vars början och slut
vilar mot varandra
I kakelugnen
sprakar drömved
och vi, endast iförda
våra andedräkter,
drar filten över oss
i en osynlig timme,
ett hemligt tidssegment
på en grönskande
jordflisa, mitt
i kallrymden
där årstiderna
har delad vårdnad
och sommaren nu
överlämnar oss
till vintern, medan
hösten och våren,
förvillande lika,
glor in,samtidigt,
från varsitt fönster
och två tungor möts,
två livstrådar,tidsåldrar,
världsallt sammantvinnas
Låt nu sommarens fingrar
släppa taget, tänd fler ljus,
fladderstarkt lysande
i våra bakhuvuden
skydda varsamt blommorna
och äppelträden, gör dem
redo för vinteride
och låt döden vila sig en stund
där på förstukvisten, tyst
betrakta oss på avstånd
denna lakoniska figur,
om än mörk och skugglik,
är ingen fiende, bara det
oundvikligas tålmodiga tjänare
som nyss tagit med sig
ännu en vidaregången, nu
på armlängds och ljusårs
avstånd från våra hjärtan