Jag trodde att jag skulle komma undan men jag hade fel:
det är den här tiden på året när alla dör
det är inte så mycket en fråga om vem som ska försvinna härnäst
utan varför det sker igen, gång på gång
de sa att livet är en fest men jag kan inte riktigt hålla med

det är bara att springa och springa tills jag inte kan andas mer
jag äter för mycket, jag köper en tröja, jag har inga problem...

så kommer svallvågen:
allas röster fyller personalrummet vattenytan stiger trots att det finns två dörrhål rinner inget ut jag måste ut jag
springer till stationen kastar mig på bussen vad jag ska göra på kyrkogården är oklart, alla är ju redan döda, men ändå ska det åkas dit jag måste dit och stirra ner i avgrunden trots att den är täckt med gräs,
helt orimligt grönt och frodigt för att vara såpass sent på säsongen,
men tiden är ur led och åt helvete med hela skiten det fattas massa träd numera så motorvägen hörs jättetydligt det är som reaplan i luften olycksbådande sirener och inte får man vara ifred någon jävla stans nu för tiden-
I took a long, loving look at the real och inte blev jag tom för det, det är för mycket av allt som är mitt problem

Vad är det? sa min dotter och pekade på de två fåglarna som sitter på gravstenen när vi var här som hastigast i måndags
och jag svarade just det, att det är två fåglar som sitter på en gravsten
Om hon hade kunnat uttrycka sig bättre hade hon kanske frågat vad vi överhuvudtaget gjorde där, men det är inte hennes sorg och ska inte vara det heller, den är min och i den är jag helt allena det är därför jag är här
Nu

det blåser mörkt och kallt jag sjunker ner på en bänk som antagligen har stått där jämt men som jag inte har sett förrän nu och
hjärtat gör sitt bästa för att befria sig från kroppen men min bröstkorg är en järnbur som den inte kan ta sig ur, den håller emot hårt som fan trots att det spränger där inne för
levas ska det tydligen, trots allt, till varje pris