Allt har ett slut. I mitt liv tar saker slut ganska ofta eftersom jag avslutar dem innan jag ens hunnit börja. Jobb, relationer, vänskap. Det är svårt för mig att hålla fast vid något när jag är livrädd för att jag ändå ska bli av med det i slutänden. Att bli lämnad, övergiven, helt ensam i världen som skrämt mig så under uppväxten.

På senare år har jag förstått vad jag flytt från - mig själv. Insikten har förstås inte förändrat mycket hos mig ännu. Nej, för att en förändring ska ske måste man vara redo för den. Verkligen titta ut över sitt liv och peka ut de skavanker man helst vill bli av med. Saker man ångrat och vill göra om, göra bättre. Även om man inte kan förändra sitt förflutna kan man med sin nya vetskap om ens beteende åtminstone skapa sig en annan framtid.

Livet, är det början eller slutet? Var hamnar man efter det eviga slutet? Finns det något efter allt det som finns här och nu? Kan det existera något där vi inte existerar? Det är frågor jag ställer mig själv då och då.

Den 27 juni 2022 gick min mamma över till "andra sidan". Vad det är för sida, det har hon inte berättat för mig ännu. Men jag vet att där, när hon dog, var det mycket i mitt liv som tog slut. Inte bara hennes liv. En stor del av mig försvann och den kommer jag aldrig finna igen. Att bli lämnad på det viset är jobbigt för vem som helst. Men för mig var det som om någon hastigt och utan eftertanke ryckt ut en bit av mitt hjärta.. Utan att någonsin lämna tillbaka det. Slutet av hennes liv.. Vad kan man säga? Det var tragiskt, svårt, plågsamt, jobbigt, fruktansvärt. Men, i några sekunder åt gången: också vackert. Att hon lämnade mig var i sig inte en vacker sak, den gjorde mig svagare än jag någonsin varit - och samtidigt starkare än på länge.

Skönheten låg i att se henne le, att se henne försöka skratta, att se henne leva innan hon dog. Skönheten låg i att känna att jag gjorde så gott jag kunde för att vara där för henne när hon var sjuk. Jag besökte sjukhuset nästan varje dag, men missade några dagar. Säkert över en vecka. Den veckan får jag aldrig tillbaka. Hade jag vetat att hon skulle dö efter fem veckor hade jag aldrig gått ut genom sjukhusdörrarna den där sista dagen. Jag hade varit nära henne så länge jag kunnat. Låtit mig själv insupa doften av henne, av moderskapet som aldrig kommer igen. Mammas doft, den som inte existerade på sjukhuset. Hon luktade bara...sjukhus.

När tårarna kommer, då tänker jag på mitt eget slut vissa dagar. Inte för att jag vill dö, utan för att jag är så nyfiken. Jag vill veta var hon är - och vad som händer i hennes liv nu. Eller, i hennes död snarare. Finns det ett liv efter döden? Fortsätter vi bara utvecklas? Eller försvinner vi för evigt ut i universum? Det är bara hon som kan besvara den frågan och jag är inte tillräckligt öppen för att orka lyssna.

Slutet.. Det tar oss alla. Men rädslan för livets slut är alldeles för dramatisk. Det finns ingenting att frukta efter döden. Det tror jag verkligen inte. Om jag skulle tro det, då skulle jag vara bestört. Jag väljer att tro att mamma nu har det bra. För det är det enda jag kan göra nu när hon är borta.

Tro.