Det var då jag ställde mig upp för första gången.
Och stod stilla på darrande ben.
Sökte stöd hos muskler som för länge sedan förtvinade.
De glömde hur det är att bära.
Glömde hur det är att gå.
Nu ville de lära sig på nytt.

De började att minnas hur det är att stå.

Minnet av den tiden jag föll är som bakom en dimma.
Ibland undrar jag om det fanns en tid innan dess.
Om det fanns en tid då jag kunde springa.
En tid av välfungerande muskler som visste hur all tyngd skulle bäras.

Tiden innan de av mörkret började förtäras.

Så vilseledande som minnet kan vara.
En hemlig och blyg varelse.
Gömmer sig i huvudets mörkaste hörn.
Men den lät mig inte glömma.
En styrka som är sann och ren.

På nytt minns jag känslan av att stå på egna ben.