Ängeln : Vacker är glaskulan som ni vaggar mellan era händer!! Däri ryms tolv sorters kärlek, genom oändliga speglingar.

Fröken : Trodde drömmen var ett eldklot. Så om vi tappar glaskulan går vi miste om alla tolv kärlekssorterna?!

Magistern : Kan också tänka oss att blott själva speglingarna överlever, utan att någonsin slockna helt?!

Ängeln : Ni är då bra enfaldiga! Såvitt ett lager glas skulle krossas, visar sig nästa lager desto klarare, redo att glimra.

Fröken : Det kan en föreställa sig, likt solig snö i selenit. Emellertid kommer väl till sist punkten, när de tolv lagren äro förbrukade?!

Magistern : Just därför av högsta vikt att vi sparar på speglingarna, liksom sanningarna fortplantar sig bättre om de är fler än en.

Ängeln : Även bör både damen och herren kyla sina irrande huvuden med is, samt värma edra darrande hjärtan med stjärnljus!!

Fröken & Magistern i kör : Låt skuggorna skimra!! Våra händer vill förbli nära!!