En 21-årig mamma kommer gående med en rosa trehjuling framför sig. På den sitter hennes två-åriga flicka. Kanske hon hjälper till att trampa när mamman skjuter på. Som med en barnvagn. Hon håller i en bok. Ögonen tittar någon annanstans.

Flickan är klädd i en tjockare, gul jacka, svarta termobyxor och har svarta kängor på fötterna. Hon bär en en rosa toppluva/yllemössa.

Mamman har ljusblå jeans, en ljusrosa, nästan åt det vita, täckjacka och bär en vit yllemössa. Hon går också i svarta kängor. Hennes svarta hår hänger på bägge sidor utanför mössan, långt ner på magen.

Vägen de går på är en enda stor utbredd smet. Kanske har det alldeles nyss regnat. Ja absolut. Där kliver mamman försiktigt mellan de större pölarna. I bakgrunden telefonstolpar och tre, fyra hus. I förgrunden på bägge sidor om mamman och barnet ruckel och rishögar efter fallna träd.

Himlen är grå.

Karina Oras, 21, är på väg hem med tvååriga Eva efter att ha träffat volontärer från Charkiv som delat ut julgåvor till barnen. Evas pappa har lämnat landet, medan morfar är vid fronten.

Det ser ut att vara tyst. När som helst kan lufta vina till av en rysk missil. En granat slå ner. De tycks komma urskiljningslöst eller är de meningen ?

Bilden är från Kupjansk och hade 26 600 invånare innan kriget. I dag är de 5000 tappra kvar.

Allt är stängt.

Hoppas Karina skyndar sig hem. Om det hjälper mot bomberna.

I snart två år har ryssen försökt döda hopp och liv i ett oskyldigt demokratiskt land. Bara för att de trott sig kunna.

Men det går inte.

Det går inte att sudda ut ett folk.