Det kom ett brev neddansande
genom brevinkastet
Det var adresserat till mig
och avsändaren var jag själv

Det var fullt av sirliga bokstäver
som berättade om mitt liv
hur det hade varit
och hur det var nu

Jag läste det uppifrån och ner
det var både roliga
och lite sorgliga meningar
med en del nyheter inkilade

Även en del frågor ställdes
under läsningens gång:
Vad tyckte du om att göra som barn
Vad är ditt bästa minne

och ditt sämsta?

Samtidigt som jag läste
kastades jag tillbaka i tiden
jag såg människor jag kände igen
och kunde erinra mig känslor

både inför det som varit roligt
och det som varit jobbigt
Värst var det att läsa frågan
om vad som var mitt värsta minne

Innan jag ens hann tänka det
slapp ordet ut ur min mun
och formades av mina läppar:

Sveken

Sveken från dem jag trodde
var mina bästa vänner
och som nu sitter djupt etsade
inuti mitt hjärta

Det värsta minnet
kan det bästa minnet inte uppväga;
etsningarna kommer för evigt
till döds dagar sitta där

Innan jag ens hunnit
till avslutningen av brevet
vek jag ihop det

och brast i gråt