... vilket ej
borde vara så 
svårt att förstå ...

Bara man vågar se
den färdigröjda vägen
du en gång valde att gå ...

För att slippa 
den snåriga väg
du behövt gå
för att fullt ut förstå ...

Förstå
att det som hänt
i grunden beror på
de konklusioner
du valde att dra
utav de situationer
som var såväl
innan
som under den tid
som förflutit
mellan nu och då ...

Konklusioner
utav situationer
du knappast 
ens själv kunnat dra
utan snarare
blivit serverad
och utifrån deras enkelhet
med tillhörande förmåner
helt för dig naturligt
inte kunde låta bli
att bli alldeles för frestad av ...

Ser hur du på dig skruvar
och vankelmodigt protesterar ...

Protesterar mot
de slutsatser jag av ditt svek
på goda grunder valt att dra ...

Men ser också att
du dig gruvar
över att fel väg 
valt att ta
då du vid min sida
borde ha stannat kvar ...

Tiden läker 
men den läker inte
alla sår ...

Hur många år
som än får gå ...

... innan du 
hela saningen
äntligen ej längre
kan låta bli att förstå ...

Nu vet du att
du bidragit till
att skapa den situation
där din aktuella förlägenhet
blott kan ha och så endast har
och kan förklaras av
att du inser att du fel sida valt ...

På grund av
att när du väl smakat på betet
ej förrän det var
alldeles för sent för dig
insåg din belägenhet
då kände konsekvenserna
av den krok som du svalt ...

Under rätt lång tid
det inom mig
pågick en rätt tuff
och ojämn strid ...

En strid som handlade om
huruvida jag skulle känna
att du svikit mig
och om jag skulle låta
mig få vara arg på dig
eller om det vore bättre
att låta mig själv få känna 
sorg och vara ledsen
för det du gjorde
när du valde att gå
och inte ens ville
vare sig lyssna eller förstå
när jag vädjade till dig
att stå kvar vid min sida
och stötta den version
jag ville få berätta ...

Den version som
kunde ha förändrat
allt för mig ...

Men med åren som gick
jag tack och lov
en väsentligt bättre
överblick fick ...

Nu när jag dig ser
jag finner det nästan svårt
att låta bli att inom mig le ...

Le inför tanken på
hur förbannat illa du nu mår
när du om än lite väl sent
äntligen den fulla sanningen förstår ...

Att det gör förbannat ont
under den tunna hud
som nu täcker åtminstone
några av alla de sår
som uppstått
under alla dessa 
i grunden bortkastade år ...

... Det är någonting
jag inte visar vare sig dig
eller någon annan
som inte under denna tid
stått kvar och stötta mig ...

Nej, tiden läker inte alla sår ...

... Men även om det som inte dödar
sägs bidra till att stärka en ...

... så blir själva härdningen i sig
någonting som hjälper till
att dölja alla spår för sådan som dig ...

Spår av att de sår du bidragit till
ännu får mig att fälla en och annan tår ...

... även när jag säger åt mig själv
att jag inte får ...

_________________________________
Publicerad här tidigare i september 2013
men saknar bäst före datum