Likt nattens becksvarta mörker
Skymmer den min vision om livet
Likt vinterns frossande kyla
Kyler den ner mitt hjärtliga mörker
Likt den mörka skogens tystnad
Gömmer det den livliga glädjen jag en gång hörde
Likt havets djupa tryck
Krossar den min själ som ömtåligt glas
Likt stormens våldsamma vindar
Sveper den brutalt bort all mitt hopp inför framtiden
Likt eldstormens tjocka rök
Förgiftar den mitt inre jag inför en långsam död
Likt ett vildsint djurs blodiga angrepp
Sliter den itu all lycka jag en gång kände
Likt regnets skoningslösa skyfall
Dränker den mig i min känslomässiga kvävning
Likt vulkaners gudomliga explosion
Begraver den mig i melankolins giftiga aska
Likt den arktiska frosten
Förfryser det den person jag en gång var
Ty sorgen är en kraft mer skadligt för vår mänsklighet
Än naturkrafters all oändliga styrka
Reducerar oss till stackars sorliga varelser
Utan hopp och glädje inom närmast synhåll