det är först då skymningen står vid min bröstkorg som jag kommer att dra mina vapen

och jag vet att jag då kommer att skaka så häftigt att kulorna fyller golven
och att mynningen kommer att stirra på alla ni som aldrig förtjänat en enda konsekvens

det finns en kärlek som eskalerar med distans och det beror inte bara på att avstånd skalar till tillfällets fördel

och det är en paradox att den enda sanning jag någonsin kommer att acceptera är brutal och mörk

dessa paradoxer, ständigt närvarande längs gatorna som tvåbenta ekar, som bekräftelser på att det mesta är fullständigt meningslöst

här går vi längs gatorna och de som verkligen bryr sig ser till att sänka sina huvuden och hålla skymningen tätt mot asfalten