Staden tar emot mig med öppna armar, den här turnen hade på något vis ändrat sig och blivit till ett segertåg genom Europa. Det hade börjat med recensioner om att jag hade blivit som en tragikomisk gammal variteartist. Trött och bedagad, med för mycket smink runt ögonen. Två gånger hade mitt hjärta stannat, av drogmissbruk, men jag hade återupplivats igen. Och blivit starkare för varje gång det hände. För de fick se, att visst fanns det liv kvar i den här gamla kroppen. Ibland spritter den till som om det är 1981 igen och "jag bara inte kan få nog". Då dansar runt jag i en piruett och alla klappar händer. Jag bjuder på mig själv med en hemmasnickrad flamenco. Mina höfter rör sig smidigt och snabbt. Jag låtsas att jag har kastanjetter i händerna att klappra med och mina klackar smäller hårt i golvet. Jag kastar huvuder bakåt och njuter. Det är där och då, i strålkastarljuset, som jag lyser allra starkast. Allt jag någonsin har önskat mig, finns i mina armar då. Allt jag någonsin har velat ha och orden känns överflödiga, när jag tar emot folkets jubel. På scenen är jag fortfarande deras anemiska Kung.