Den banala förströelsen vaggar kälkborgarna till ro, alltmedan vi andra ombeds anse deras livspusslarbetingade kulturpreferenser likställda med världskanons grundvalar.

I smakdemokratins namn jämställdes Kafka med Kalle Anka, Melodifestivalen med Nobelpriset i litteratur och Strindberg blev mest någonting att ta spjärn mot i queerteorins mediala karriärstrategi. Barnspråket blev den nya högsvenskan när läslättjan gick hand i hand med nyliberalismen till snabbköpet där fjolårets deckardrottningar reades ut i pocketbackar. Att lyssna på ljudfil är numera samma sak som att läsa och vi anmodas tro att förlagen överöser oss med så kallade ljudböcker av rent altruistiska skäl, såsom pedagogiska insatser för olika lärarter eller välment hjälpmedel för dyslektiker. Att det skulle kunna handla om krass ekonomisk vinning och marknadsandelar i den digitala ekonomin där användaruppgifter säljs vidare som prediktionsprodukter åt reklambranschen ska vi helst inte låtsas om.

Att medborgare faller mellan myndigheternas olika stolar och framlever sina liv i den ekonomiska marginalen på grund av utbrändhet, psykisk ohälsa eller svårbedömda kroppsliga värksymptom ska inte ses som systemfel utan som lättja och omoral hos de som inte lyckats positivtänka sig igenom sin situation i ett land där alla har samma möjligheter och klassresan bara är en fråga om den egna inställningen. Vän av ordning vill emellertid påtala det egendomliga i att en nyliberalism som inte vill höra talas om klass gärna och ofta använder ordet klassresa. Sjukskrivning blir till synd i strebermänniskans tankevärld där alla kan ta sig i kragen och bli lika rika som dom, vilket bevisas av den egna anekdoten. Framgångsresenärerna utnämner sig till livsfilosofer och nyandliga kvackerikonsulter bombarderar oss med förnumstiga visdomar i stil med att man kan bli blöt om man är ute i regnet, varvid vi i menigheten snällt bör köpa biljett till motivationsföreläsarens narrhurtiga svadaföreställning. Camus ersattes av Mia Törnblom i en tid där mobiltelefonupptagna dopamintorskar begivna på klick och emojis inte har tid för det ostörda mänskliga samtalet.

Fördumningen blev dogm när sanningsrelativismen banade väg för både genusfanatiker och högerextremister, vilka har den gemensamma nämnaren i att man vill vara de som avgör vad som är sant utifrån respektive ideologiska program. Då måste såväl läkarvetenskapen som historieskrivningen stryka på foten och det finns inte längre några absoluta fakta när postmodernismen angett tonen. En känsla har samma argumentationsvärde som vetenskapliga rön. Det är inte säkert att en frontalkrock på E4an verkligen ägt rum om det råkar vara så att någon blundade och tänkte på annat den dagen. Vanligt skvaller är den nya högvalutan i så kallade sociala medier och polariseringen ger att olika livsstilsgrupper och subkulturer skriker på varandra i korta textmeddelanden istället för att mötas som människor i lyssnarkonstens ge och ta. Kränkthet används som debatteknik när man vill tysta sin meningsmotståndare eller när man fått slut på intellektuell ammunition. När en miljödebatt inleds med att den ena debattören är en äldre vit man är det helt i linje med den så kallade intersektionella modellen, som påstår sig verka för jämlikhet och demokrati men som gör allt för att dela in människor i fack utifrån de mänskliga egenskaper som står utanför vår kontroll, såsom kön, hudfärg och ålder. Dessa bedömningsgrunder ges samband med moral av samma människor som går på guidad museiutställning på temat frenologins fasansfulla svenska historia, belåtet smackande åt sin egen självrättfärdighet.

Faktaresistensen firar nya triumfer varje dag.
Svenska män begivna på dataspel och amerikanska karismatiska gaphalsar på youtube blev plötsligt virusexperter och såg det som en livsuppgift att tala om för omvärlden att Covid är en bluff iscensatt av Bill Gates och "globalister" i syfte att utöva kontroll över befolkningen. Samma sverigedemokratiskt färgade män är ofta fans av Donald Trump, ovetandes om att Trumps ståltullar skulle inverka ytterst menligt på den exportberoende svenska ekonomin.
Obesa matmissbrukare på flykt från verkligheten hittade hemort i den så kallade kroppspositivismen och gick till storms mot kränkande läkare och näringsläror som hade mage att påtala risk för hjärtinfarkt, diabetes och förtida frånfälle av en kosthållning orimlig för den mänskliga biologin. Nyandlighetens Kiviks marknad säljer färgglada stenar till självvalt naiva kristallshoppare som hoppas på mirakelhealing. Att gå till medium för att få kontakt med andar eller sitt tidigare liv som egyptier har trendat uppåt eftersom var människa har sin egen sanning i den fria marknaden.

Narcissism har strukits som diagnos i den amerikanska diagnosbibeln Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Jaget och nyliberala individualismen har gett upphov till en egocentricitet som normaliserats till metastasens nivåer i samhällskroppen och vuxna människor uppmuntras anta formen jättebebis med kolik av en telekombransch som ständigt pockar på vår abonnemangsuppmärksamhet.

När ifrågasättandet, analysen och den muntra samtidsskepticismen avfärdas som negativism av happy go lucky-filosofins disneyinfekterade krämarsjälar vet man att man är på rätt väg men man måste kallt räkna med mer eller mindre vänliga övertalningsförsök, vanligen av de som föredrar tankeopium i form av sövande manusmonotona netflixserier och kattbilder framför onödig tänkvärk. Undertecknad hittar understundom stimulans i ordet och i det vitala skärskådandet. När jag säger Céline är det inte Dion jag menar.