... inför det som
snart komma skall ...

Dagar som allt mer
kortas ner ...

Höstmörkret
som liksom regnet
mindre stillsamt
genom skymningsljuset
obevekligt strilar ner ...

Men även om hösten
bjuder på ett 
innerligt vackert
och
visuellt eldfängt skådespel ...

... är jag nog likväl
benägen att bekänna mig
tillhöra dem
vilka det kommande 
halvåret eller så
ej skulle finna det vara helt fel ...

... om det fanns ett
tillgängligt frikort
som bjuder mig friheten
att till det som komma skall
kunna få hoppa över
och helt enkelt säga farväl ...

... till förmån för
den kommande våren
vars värme, hopp och ljus
allra mest är välkommen
åtminstone i mitt 
så vinterfrämmande hus ...

Men i och för sig ...

... om du vore här hos mig ...

... så skulle det närmaste halvåret
kunna bli en tid 
vilken skulle komma att kunna
välkomnas till och med av mig ...

Ty då vet jag en hel del
som jag skulle vilja ägna
min tid för 
att få göra tillsammans med dig
nära, nära tätt intill mig ...

Du fattas mig!

Så snälla  rara söta Universum
låt våren snart få återkomma
in mitt liv så att jag åter får värma mig
som ett alternativ till
den kommande ensamma istid
vilken nu väntar utan dig ...