... oavsett 
av vilket skäl ...

Att ta avsked 
av någon man älskar
har dock lite olika perspektiv ...

Det är inte lätt
på något sätt
att se den man älskar
vara på väg bortom
gränsen mellan liv och död ...

Speciellt när man är
fast i den falska förvissningen om
att när den passerat gränsen
finns intet mer bortom ...

Det är inte mer lätt
heller på något sätt
även om man vet
att själen lever vidare
som en egen entitet
i en högre dimension
bortom vår
jordiskt fysiskt betingade
kärl-bundet upplevda verklighet ...

Men denna medvetenhet
ger själen en möjlighet
att få fortsätta att existera
som en entitet också 
i den efterlevandes medvetenhet ...

Att förneka själens existens
och att det finns en fortsättning
bortom gränslandets bortre parentes
gör det hart när omöjligt för själen
att ens med bästa vilja 
kunna stanna kvar och övervaka
och beskydda
den som den tvingats lämna kvar ...

Ekvationen som definierar
och förklarar 
allt som har att göra 
med liv och död
är svår nog i sig
att ta till sig och förstå ...

... Men utan själen
som variabel
blir svaret 
till en insikt
vi saknar förutsättning
för att ens kunna nå ...

Att vara den som lämnar
sina älskade kvar
när ens själ
tvingas lämna 
och över gränsen gå ...

... är dock oändligt 
mycket svårare ändå ...

Speciellt när det handlar om
de barn man allt för tidigt
tvingas lämna kvar
innan man lyckats få
dem att känna visshet
om själens fortlevnad
i god tid innan man måste gå ...

Att tvingas förklara 
för sina barn
att man måste lämna dem kvar
är det svåraste som finns ...

Ty det spelar ingen roll 
vilka skäl du anger
eller vilka förklaringar 
du ger dem som svar ...

... Om du ej 
lyckats få dem att förstå
att din själ kommer att 
finnas kvar och vaka över dem
även efter det att du över gränsen går ...

Det är inte lätt
på något sätt
att ta farväl
oavsett
utifrån vilken referenspunkt
du befinner dig i ...

- Att vara den som vinkar av
men måste stanna kvar,
är smärtsamt även om du tror ...

- Men att tvingas lämna
innan man är redo därför
kan vara värre ändå ...

Speciellt om den som är kvar
stänger ut din själs möjlighet
till att kunna stanna kvar
i dess medvetande ...

Att tvingas se
men intet stöd 
eller tröst kunna ge ...

Det är min övertygelse
att det är denna situation
som beskrivs som 
en eller flera nivåer
i det helvete
man kan hamna i 
på andra sidan ...

Tror våra barn
men även vi i vuxenvärlden
skulle må bra 
såväl här och nu idag
som vid dessa oundvikliga
avskedssituationer ...

... om vi fick oss till livs
så mycket mer än vad vi idag får
av de traditioner vi fick igår,
vilka genom folksagor, sägner och myter
byggde och utvecklade vår förmåga 
till att tända liv i fantasins abstrakta 
men ack så livgivande och inspirerande låga ...

Såväl i den verklighet
vi lever i de kärl
som härbärgerar våra själar
här och nu ...

... som i såväl
inför som under
jämväl efter övergången
genom gränslandet
till andra sidan ...

Ty fantasin förutan
försvagas den nödvändiga magin
och vår möjlighet 
att välja väg bortom
gränslandets skäl
blir så innerligt mycket svårare
för vår i det läget
minst sagt stackars själ ...

_____________________________________
En tidlös innebörd och mening som tillkom här
i september 2013