Hela livet hade hon förträngt och förnekat.

Sett sig själv genom ovetande ögon.

Bestämt sig för att inte känna till sina rädslor istället för att komma över de.

Hon hade odlat sina fördomar i sitt iscensatta ovetande istället för att ta sig tid och märka att nått gott finns att finna i varje människas hjärta.

Men det största misstaget hon gjorde var att bara zooma in på de gångerna livet visat sig orättvist mot henne. Inte lägga fokus på allt det goda som gick på repeat straxt utanför hennes vägg av onda tankar.

Snart fick det hennes nätter att tränga sig närmare. Varje natt hon fick en liten skvätt av sanningen slängd i ansiktet.

Efter att ha lagt luppen på och granskat allt för många händelser i hennes liv på jakt efter något som helst svar på hennes obegripliga
känslor insåg hon, ju fler saker hon fann och ju fler saker hon redde ut,
växte hennes tvivel och ensamhet tills den nästan tog över.

Efter allt för många misstag och och övertrampade hjärtan insåg hon att
det kanske inte var orättvisorna som fått henne att krypa lite närmare väggen i sängen för att få gråta omärkbart i några minuter, det kunde kanske vara alla de gånger hon tagit det goda förgivet och gått vidare utan att göra de valen som varit nödvändiga. Att knycka på nacken åt de som bad om hjälp, att själv stampa ett tag på dom.

Hinken som varit fylld till bredden med sanningen var nu tom.
Nu var valet hennes, att låta den dunsta ut i det okännbara eller, varsamt torka upp det som fanns kvar av den och föralltid bära med sig.

För de som klassar sanningen för en lögn som bara iordninggjorts för var människa borde ta ett steg utanför boxen och tänka efter om inte just den lögnen är det finaste som någonsin kommer skapas.