Vi pratar inte längre samma språk,
mor.
Och jag är rädd för hur jag nu ska tyda dina blickar,
far.

Er verklighet för mig
en knäckt ram.

För när du försvann
mor,
var vad jag kunde få tillbaka
dig eller en sten att besöka.

Och när hon var borta
fanns en plats att fylla
far,
och jag var tvungen att formas.

Så hur understår ni er nu
att ifrågasätta den familj
jag skapade,

den som höll mig vid
liv?

Jag kommer alltid vara flickan i bubblan,
när kommer ni inse att jag inte passar in.
När kommer ni inse att jag aldrig kommer sluta försöka?