Djuren satt utanför och väntade, björnen under trädet, isbjörnen och valparna i vattnet och katten, knappt synbar bakom gardinen. Elsa satt hos mig inne i värmen, framför ljusen som gjorde det smattrande regnet utanför en aning mer uthärdligt. Den trogna hunden med hela halsen kransad med stygn, hon hade redan samma dag förlåtit mig för att ha hoppat på hennes huvud vid "Inte nudda mark", jag hade ju inte planerat att det skulle ramla av?
Ljuden utanför kojan fick mig att rycka till, var det katten som nu satt sig i rörelse?

Nästa nervösa andetag avbröts tvärt med två röda äpplen som kom flygande in genom öppningen, äpplen som med nästan overklig precision träffar mig i magen och den instabila väggen som jag med nöd och näppe hann fånga och återställa. Sen dyker Keas ansikte upp med håret drypande av vatten, gud så det regnar, och bara en handduk runt om sig.

Jag tar ett av äpplena för att äta då hon skriker till utanför kojan.
”Vi behöver dem senare, spara dom så får du se vad jag menar”.
Jag erbjuder henne att komma in, hon påstår att hon är för stor och erbjuder sig att sitta ute i regnet och vakta. Det är inte värt att tjata, jag lämnar ämnet med en varning om att katten har hyss för sig i natt. En hel dag bakom gardinen, han planerar något.

Oberört slår hon upp boken, en grön bok med slitna kanter och rygg, men med en insida som skiner som ny. Det är samma bok som alltid med de små teckningarna i bokens insida vi satte dit i somras. Var gång är det tillsynes nya berättelser, nya bilder och nya karaktärer, boken skriver om sig själv under kvällarna i bokhyllan.
”Det är det närmaste magi vi kommer” brukar Kea säga, och jag förstår aldrig vad hon menar.

I och med att vi börjar läsa förändras landskapet utanför, vi lämnar vår djungel för att se de nya länderna som ska komma till hjälp för hjältarna boken visar bilder på. Det blir många avbrott då vi hör de ondas arméer marschera förbi, vi håller andan och tårar börjar rulla över mina kinder. De fångas snabbt upp av den gyllene koppen, för att inte ge ifrån sig för mycket ljud om de skulle slå i marken. Efter kommer skammen, att det alltid är jag som gråter. Hon tröstar mig och säger att tårar som fälls över sagor, oavsett om det sker på grund av rädsla eller glädje, alltid är av godo. Det betyder att man tror på det man läser och om de tårarna samlas upp, förvandlas de till silver den kvällen då månen lyser som klarast.

Vi stänger boken och börjar packa ihop kojan, samlar in alla gosedjur som blivit utspridda i vardagsrummet, alla utom katten.

När jag ska sova kommer Kea in i rummet med ett av äpplena, hon berättar kort en historia om en prins med ett gyllene äpple. Att alla äpplen kan bli gyllene, bara de får en chans att fånga ens drömmar. Hon placerar ett äpple under min kudde och kysser mig god natt på pannan.

Nästa morgon vaknar jag, Kea är borta och äpplet fortfarande rött.
Men i den lilla koppen med gyllene kant ligger små, små pärlor av silver.