Jag var väldigt rädd som barn. Ängslig, skulle någon sagt. Men jag säger Rädd, för att saker liksom bara hände, och jag var alltid mitt i det. På ett sätt jag inte förstod. Och det var skrämmande
Jag hade mina osynliga vänner. Dom betydde mycket. En liten färggrann minihäst jag hade i fickan och vackra Lucy med stubblugg, som bodde i min andra ficka. Jag köpte kläder åt henne i Ellos katalogen och anförtrodde henne allt. Allt som bara hände. Ett ep-anfall på golvet, mammas lilla kropp som skakade sönder. Anhörig-dagar på Tingsätra och Lida. Och männen, dom som kom och gick, och som älskade mamma så väldigt mycket. Som bara slog henne lite ibland. Ljudet när en människa dras ner för en stentrappa, I fötterna. Och huvudet studsar efter.

Det ekar väldigt högt.

Jag tror att jag gick i skolan.

i alla fall Ibland. Jag minns inte riktigt. Men jag kommer ihåg att jag ofta lyssnade på Edith Piaf. Att jag hade en svanboa, och kunde måla perfekta kajalvingar. Och att jag var väldigt bra på att rita. om någon såg det sa jag stolt, det är för att min mamma är konstnär, och det ska jag också bli!
Jag älskade verkligen dej mamma. Du var så dockskåps-liten och hade en varm rund röst som Lena Nyman, fladdrade naken runt i en öppen kimono, och var alltid uppe i en djup diskussion med någon som bara var hos oss. ständigt en överglödd cigarett och ditt svävande hår i vårat bärnstens~ljus
En gång i veckan, eller om det var varannan vecka, då åt jag mat. Jag gick under viadukten vid Tekniska högskolans tunnelbane station till Dinos pizzeria, ibland åkte jag skateboard. ’En quatro Stagioni med extra tonfisk’ sa jag och gick in bakom disken . Jag satte mej alltid på bakbänken och fick mjöl på byxorna. Dino, skrattade och sa alltid ’jag bakar den godaste pizzan för dej!”
Tiden blev varm och trygg medans pizzan gräddades. Jag fick minst fyra stycken runda platta klubbor, I gult rosa och grönt
och medans tiden gjorde mej trygg tänkte jag på nya ord att särskriva

mina bästa var

Öl and
Och

Fan ta!