Himlen rimmar sina färger på alla slöjstråk av simmande sikadeller
bäckarna är rusiga, vimsiga och lyckligt yra
Vindarna, lika omväxlande som Oresonliga, på ett barns älskvärda vis

Våren är ung

fuktig och ljuv retas hon,
Flörtar förföriskt med sommaren, lockar lismande med trohet
men vänstrar vällustigt med vintern
Mognar inför vårt begär
När Vi dansar in eld i tiden

invid huskropparna sitter porslinsvita prydnadsmänniskor
Conversen lyser som tussilago och viol mot den torra asfalten,
väg-dammet leker ’följa john’ efter barnens snabba springskor

Jag vet att Stenarna har börjat vakna ur sin dvala nu
Låter solen smeka in värme i deras knubbiga kroppar,

sedan väntar dom
på stenars tålmodiga vis,
på att få bära önskningar, kanske hälsningar och strykas mot en liten kind

Mot sols går minnet

Och Någonstans går dagen.

Någon annanstans,

där är vattnet alltid varmt.

Hör du mej, där du är?

så släpper jag

ännu en
Sten, fylld med mina tankar,

ner i vattnet

Havs~skatter

jag lämnar
till dej