Som spetsarna i fönstret

I blånaden flyter slöjstråk av mjölktunna körsbärskyssar

Jag är,

i Sirliga tankars vindlar
som strån, svajar
som skrattet av barn

~Vågade vågade vågade~

I fönstret böljar en flortunn gardin,

en frasig tulpanen tappar sitt första kronblad,
dalar, blygt rosa

Det är samma tid. Förtöjd i motpolerna av ett liv.

Igenom spetsen skänker solen sinneliga mönster, belyser

allt i rummet som svävar,

När en människa stannar invid,

stillnaden

hos ett blad