Världen var kärlekslös, karg och kall
Ångest och ånger hade fått mig på fall
Jag var trött på att vandra på människans klot
Min enda frälsning jag fann: en Gudinnas högtidliga blot

Så jag kapitulerade på knä vid Gudinnans altarsten
utled på livet och de dagliga sorgespelen
Jag frågade högt, nog är ett frivilligt offer ett offer?
och hennes svar kom till mig i de vackraste kata-strofer

‘Bryt dig fri, du dödlig, från andningens klor
somna in här bland mina vissna blommor
Ett frivilligt offer är den vackraste gåva
och sinnesro i gengäld kan jag dig åter lova’

Hennes röst var nattgammal och mossmjuk
Öm och varm mot den som av sorg blivit sjuk
Tänk, att hon tyckte mitt offer var en gåva
att jag äntligen genom årstider skulle få sova

Den svala luften smekte min darrande kind
Jag betänkte mitt beslut, omvirad av vit vind
Skulle jag verkligen ge mitt liv åt den svarte?
När jag stod tyst hon fortsatte,

‘Din lekamen kommer giva mig själslig vår,
så att opiumvallmon på ängar återuppstår
Knoppar kommer brista, höstlöven förmultna
livets trälar kommer, för en stund, ej längre vara svultna

Dock kommer du inga änglaspel få höra,
när psykopompen till mitt rike dig föra
Men inte heller några skrik och jämmer
För jag är god - de döda jag aldrig skrämmer’

Runt mig växte sig luften kvav
Jag bugade framför altarstenen, förberedd för min grav
Offerkniven jag lyfte, om än något tveksamt
Var det hon sade verkligen sant?

Jag frågade, Moder, kan jag på dig verkligen lita?
Dödsgudinnor kan från löften sig bort slita
Jag är blott trött på att hunger känna och tårar fälla
hur vet jag att dina ord kommer evigt gälla?

‘O, du dödlig, inte kan jag ljuga
det hör mänskor till att vara förrädiskt sluga
Till mig söker sig enbart tomma själar
varför ljuga för de som vid mina fötter krälar’

Betryggad, jag såg mig om en sista gång
och lyssnade på vinterfåglarnas morgonsång
Omgiven av övervuxen skog, försluten i gudinnans famn,
mina läppar äntligen log, jag hade återfått mitt namn

Kniven jag då stack i mitt bröst,
den frosttäckta marken drack blodet i törst
Jag krampaktigt föll, Gudinnan sin hand utsträckte
och den första opiumvallmon mot himlen sig räckte.