Den grånade himlen omsluter oss –
ovädret som aldrig verkar bedarra.
Den kraftfulla vinden viner och slåss,
trädens grenar tycks inte sluta darra.

Jag räknar sekunder i molnskuggans land,
drömmer om ljus, om där fågelsång vill stanna.
Världen är brus och jag släpper din hand,
för i stormens öga kommer du aldrig att hamna.

Vi vandrar i natten, där stjärnorna dör,
och blåmärkena bleknar i regnets kalla händer.
Marken är fuktig och jag, så skör,
du önskar att vi tillbaka vänder.

Ensam söker jag mig bort i det vilsna blå,
men blåsten har suddat ut stigen jag gick.
Jag fortsätter mina tunga steg, jag går ändå,
ty det är det bättre alternativet jag fick.