De säger att min famn är ett fängelse av snö
som dagsmejan aldrig förmår att smälta.
Att möta min blick är som att av frosten dö
utan hypotermins ljuva drömmar att vänta.

Men minns de ej att jag gav dem våren;
snödroppens frön och allt mitt ljus
Hur skall mina nariga händer ömt smeka
när solens strålar förlorar mot vintervindens sus

Värmen har nu förskjutit min själ och kropp,
hur mycket vänligare hade inte en kula varit?
Istället lämnar den mig med arktisk kyla, utan hopp
Mitt cirkumpolära hjärta – en vass isstalaktit.