Du lutar dig fram och uttalar orden
l å n g s a m t
och
t y d l i g t
så att jag verkligen förstår.

EMPATISK säger du.
INTELLIGENT säger du.
RESPEKTFULL säger du.
Och du säger det som om dessa ord betyder något.
Som om detta skulle hindra dig
från att vara precis den du är.

Och jag nickar, för det är sådana dumheter man gör
när någon talar om sin egen storhet
med rösten hos en höglandsman som just dragit en
gammelgädda ur svarta, vrålande vatten.

Du ser på mig som om det är min tur.
Du är trots allt feminist och kvinnor ska
också få bli hörda.
Du tycker att jag ska säga Tack.
Att jag snällt ska lägga händerna i knät
och tänka på hur fin och omtänksam du är
när du tar ifrån mig språket
och trycker dina ANSVARSFULLA händer
mot öronen.

Så här står jag, nickandes,
med en begynnande hjärnskakning
och en kniv inkilad mellan det fjärde och femte
revbensparet.
Och du undrar varför jag
inte applåderar.