Jag säger detta med förtorkad kärlek,
men du påminner mig om ett kärr.
Motiveringen lyder som följer:

i) Du är vattensjuk, dina tårar väller upp ur dig och tycks aldrig sluta. Ditt förhöjda grundvattenstånd tycks korrelera med ett lågt sinnestillstånd.

ii) Ditt pH är surt (pH är här akronym för personlighet). Bör noteras är att rent kemiskt så faller dina värden inom referensintervallet.

iii) Du är, när allt kommer omkring, obrukbar... det finns ingenting som där kan odlas.

Samtliga av dessa tre (3) anledningar är kliniskt och statistiskt insignifikanta p > .05, men ändå finner jag att evidensen för mina påståenden är överhängande starka (det vill säga, känslomässigt signifikanta p < .05). Är detta något som du kan eller vill motargumentera?

(Sedan, ett tvekande tillägg, halvt utsuddat, längst ner på sidan)
Ett kärr känner visserligen inte till moral, men din mylla och mossa suckade alltid bedrägligt under mina trevande fotsteg. Jag sjönk ner till knäna i dig, i det blöta och kalla, och trodde att jag skulle drunkna.
Är det så man omfamnar sin älskade?